Voxxela

Hej allihopa! Blir nog ett extremt spretigt inlägg det här, ska försöka göra mig förstådd :)

Först och främst vill vi båda tacka alla för stöd, pepp, hejarop och omtanke - ni gör att allt känns bättre! Vi lever och mår bra, golvet och plattan är det värre med men det kommer lösa sig via försäkringen så småningom. Som det ser ut nu så är det en T-koppling som inte hållt måttet och har börjat läcka. Troligtvis av trycket när vi vridit på utkastaren, något vi gjorde några gånger den eftermiddagen... Men väggen bakom skåpet har klarat sig och det är VÄLDIGT skönt! Fortsättning lär följa men vi pratade med handläggaren idag och det kändes iaf bra så vi känner oss rätt lugna för tillfället :)

 

Ska försöka förklara så gott jag kan lite vad som rörde sig i huvudet den kvällen - iofs tankar som snurrat ett tag men jag har inte tagit mig tid att skriva ner dom. Det är absolut ingen klagosång utan mer ett försök att förklara varför det ibland känns såååå tungt när saker händer.

 

Efter nästan två års nonstop-jobb med detta hus så får vi ju frågan lite då och då om vi inte är trötta? Brukar mest le och säga att det går bra - vilket det ju gör! Men jag tror att det som hände i lördags är ungefär som ni vet när man suttit på en långflygning och det gått jättebra - tills 30 minuter innan landning då ryggen börjar värka, benen kryper och man vill bara av! Eller när man åkt bil långt och hållt sig och det känns nästan ingenting och precis när man sätter nyckeln i låset börjar man liksom studsa upp och ner för att man blir sååå kissnödig bara för att det är så nära... Känslan som kom över oss var "MEN VI VAR JU FÄRDIGA NU!!!" När man är så nära som vi är nu så börjar hjärnan automatiskt tänka på hur det är att komma hem från jobbet och ha kvällen fri, ha helgen oplanerad eller kunna ta sovmorgon. Att under två år ständigt ha något som ska bokas, snickras, slipas, städas, planeras, tänkas på, bestämmas, diskuteras, budegeteras, inhandlas, beställas, avbeställas, bekräftas, hämtas, släpas, bäras, betalas eller nåt av allt det andra man sysselsätter sig med tar på krafterna. Att inte kunna ägna sig helhjärtat åt nånting annat än detta utan att få dåligt samvete.

Och om jag är trött, då kan ni ju tänka er hur det är för S... Han som håller i alla trådar, tänker framåt, ser till att allt flyter, vet vad vi ska ha - kort sagt han som driver hela detta projekt framåt dagligen utan så mycket som ett pip!

 

Och då är ju den självklara frågan - men varför pasuar ni inte? Därför att vi från start av detta bygge lovade varandra att om vi ska göra detta, ja då ska vi göra det också! Vi VÄGRAR bli ett sånt där par som 5 år efter inflytt fortfarande har en massa saker ogjorda som ska göras "sen". Det där "sen" kommer aldrig och det finns så mycket annat kul vi vill lägga tid på. Därför blev det sån hopplöshetskänsla när denna pool som bildats på golvet upptäcktes... Därför att "vi var ju färdiga". Men de flesta av er känner ju oss och nu är vi tillbaka i sadeln igen, det hade kunnat varit mycket värre och vi kör på som planerat med altanen för frånsett detta så är vi ju typ färdiga :) Vi tycker faktiskt att vi lyckats rätt bra på den punkten och detta bakslag kommer inte stoppa oss på upploppet. Hoppas ni orkat läsa ända hit och hoppas ni förstår vad jag menar med det jag skrivit - ingen klagosång utan mer ett försök till förklaring :) Imorgon är det vanlig blogg igen med bilder och förhoppningsvis vanliga uppdateringar från spektaklet altanbygge på 95 kvm. NU KÖÖÖÖR VI!

 

Puss & kram!